lejonmamman

Hej och hå, här kämpas det på!

Länge sedan jag bloggat nu, men just ikväll känner jag att jag har lite att berätta om.

Mannen, som har haft problem med nervinträgningar i sin arm en längre tid, har idag opererats. Först sas det att han skulle lokalbedövas och få lugnande, men inte sövas, men väl nere på Op så blev det sövning iaf.

Förra gången han sövdes ( tog bort halsmandlarna) så blev han så jäkla dålig, svår att väcka och kräktes som en dåre, och naturligtvis hände det nu med.

Kl 07:00 kom vi in till sjukhuset och mannen kom hem sist av alla opererade. Kräkandes!

Och så jag då, men min satans emetofobi............ja, ni kan ju tänka er! Stora skurhandskar på och en sjal för näsa/mun samtidigt som jag skulle försöka spela "lugn och cool" för barnens skull. Håhåjaja!!

Varför blir jag så här jävla nervig TROTS att jag vet att det INTE är magsjukan ( och han kan alltså inte smitta)??

I 45 år har jag levt med min fobi, eller rättare sagt FÖRSÖKT leva så normalt som möjligt.....men jag har fan inte levt som en normal människa, och jag kommer ALDRIG förstå mig på min fobi. Börjar bli sliten av den, känner jag. Och trött på att hela tiden behöva förklara mig,försvara mig och få människor att FÖRSTÅ.

Man väljer ju liksom inte bara en dag att " Nej men...om jag skulle ta och skaffa mig en fobi, DET verkar ju JÄTTEKUL"!!

Om jag har jobbat med fobin? Det kan ni ger er på!! Har ta mig tusan genomgått varenda behandling som finns.

Om jag blivit bättre? Tja, jag har ju lyckats gå igenom 3 graviditeter, genomlida magsjukor ( fast aldrig tagit hand om mina sjuka ungar, det har mannen fått göra......och svåger....och farmor.......och stora sonen), genomlida höst/vintersäsonger med en massa skriverier/nyheter om den fasansfulla vinterkräksjukan ( som tidningarna beskriver som en "nära-döden-upplevelse"), klarat av att göra alla resor med mannen/familjen, träffat en väldans massa människor, äta ute etc,etc.....listan kan göras lång. Men listan på "kan/klarar-inte -av-saker/situationer kan göras LÄNGRE!!

Nu ligger iaf mannen nerbäddad ( med hink vid sängen, mitt förslag!!, för själv säger han att det är lugnt), och är förstående som ALLTID när det kommer till min fobi. Han ger mig t.o.m beröm för att jag stannat hemma, och tycker jag är skitduktig som lyckats laga mat och vara lugn ( nåja!) med ungarna. Jag är så lycklig att jag har honom, hur fan skulle mitt liv se ut utan honom? Det har jag nämligen OCKSÅ tänkt på idag, och då grinade jag en skvätt när den där känslan av "ensamhet" tog tag i mig! Rädslan att något allvarligt ska hända, att jag skulle bli själv, den skrämmer mig!

Har nog med barndom att göra, ensamhetskänslan var stor i min barndom. Visst fick jag göra en massa saker, resa och uppleva andra världar.................men ensamheten var stor. Och den där "lilla-barnet-känslan" kan komma ibland fast jag är vuxen/gammal nu.

Måtte jag bli förskonad från att bli "lämnad". Döden skrämmer egentligen inte, men att bli lämnad ensam gör det.

Så tack Gud för att vi, än så länge, varit förskonade av svåra sjukdomar. Tack för att vi har varandra. Tack för mina fina barn. Och TACK för att jag har min man.

Kärlek/ J

Det är inte ofta jag skriver ett inlägg i bloggen, men nu såg jag att en Åsa hade skickat mig en fråga angående ett väldigt gammalt inlägg där jag berättade om vad som hände när min dotter föddes 10 v för tidigt.

Du Åsa, ville veta lite mer om  den feto-maternella transfusionen jag och min dotter drabbades av, och det kan jag gärna berätta om i ett mail. Så maila mig på :

jeanette201@hotmail.com om du vill ha svar.

Mvh/Jeanette

Ni andra, som mot förmodan,läser min blogg får ha det så bra. Någon dag när jag har lust/ork så ska jag börja blogga igen.

Herregud, har inte bloggat på så länge att jag nästan glömt min inloggningskod!

Av olika anledningar har jag inte velat blogga, en av dom är att jag har en "stalker" som jag vet läser min blogg av helt fel skäl ( personen är INTE intresserad av vad jag tar mig för i mitt liv, h*n är bara inne för att snoka och skicka konstiga frågor som jag VÄGRAR svara på!).

Så därför bjuder jag bara på en bildkavalkad av min födelsedagsresa......alltid "retar" det någon ;). Och så vill jag passa på att säga följande: Vi har ALLTID rest i min familj, sedan barnen kom så har vi rest MINST en gång/år,oftast två!

Att vi har råd med det beror på att vi SPARAR och väljer bort andra nöjen, så det är inget konstigt med det. Jag "knåpar" för det mesta ihop rätt billiga resor,letar flyg för sig och hotell på olika sidor.

( OBS! Detta vill jag att "vissa" som läser ska förstå, vi har inte rest mer det senaste året än vad vi alltid har gjort.....PUCKON !!)

Så, nog om detta, här kommer lite bilder från hääääärliga Malta :

Svåger/ svägerska/ mannen i St Julian ( där vi bodde).

Svägerskan och mannen.

En halvtrött födelsedagsmänniska dagen efter en suuuuperfin middag på " bästa stället i stada"!!

Utsikten från hotellet!

Älskar dig!!

Fina, ärliga och hederliga  män.....de BÄSTA!!

Åhh, jag vill tillbaka, Malta är fantastiskt!! Fast det tycker jag nog att alla våra resor är.....så länge jag får ha min stabila man med mig, för utan honom och hans lugn skulle jag aldrig klara av att resa :) Då skulle ångesten ligga HÖG och jag skulle nog dö en smula! 

Kram på er alla, hoppas att år 2012 blir ett bra år....för oss alla!  

Bloggen lever och det har hänt en massa saker som jag i dagarna ska skriva om.

Men just idag vill jag bara att ni ska läsa detta, det är så BRA.....och jag ska anstränga mig för att bli bättre på alla dessa punkter. Tror att alla skulle behöva det,och att  om man lever som det står också kan finna ro i själen och evig lycka!

Kram till er alla!!

Livets 7 andliga lagar - En praktisk vägledning om att uppfylla sina drömmar
 
1. Lagen om oändliga möjligheter
Jag ska sätta mig i kontakt med fältet av oändliga möjligheter genom att ta mig tid varje dag att vara tyst, att bara Vara. Jag ska också sitta ensam i tyst meditation minst två gånger om dagen i ungefär trettio minuter på morgonen och trettio minuter på kvällen.
Jag ska ta mig tid varje dag att komma i kontakt med naturen och att tyst bevittna intelligensen i varje levande sak. Jag ska sitta tyst och se på en solnedgång, eller lyssna på havets vågor, eller en porlande bäck, eller bara helt enkelt känna en blommas doft. Lycklig i min egen tystnad och genom att bli ett med naturen kommer jag uppleva tidsåldrarnas pulserande livskraft, fältet av oändliga möjligheter och obegränsad kreativitet.
Jag ska tillämpa icke-dömande. Jag ska börja min dag med att säga: Idag ska jag inte döma något mer som sker, och under dagen skall jag påminna mig själv om att inte döma.
 
2. Lagen om att ge
Vart jag än går, och vem jag än möter, ska jag ge en gåva. Gåvan kan vara en komplimang, en blomma eller en bön. Idag ska jag ge någonting till varenda en jag kommer i kontakt med, så påbörjar jag processen att sätta glädje, rikedom och överflöd i omlopp i mitt och andras liv.
Idag ska jag tacksamt ta emot alla gåvor som livet har att erbjuda mig. Jag ska ta emot naturens gåvor. Solsken, fågelsång, vårregn eller vinterns första snö. Jag ska också vara öppen att ta emot från andra, vare sig det är i form av en materiell gåva, pengar en komplimang eller en bön.
Jag ska göra en överenskommelse att hålla rikedom cirkulerande i mitt liv genom att ge och ta emot livets värdefullaste gåvor: att bry sig om, tillgivenhet, uppskattning och kärlek. Varje gång jag möter någon ska jag tyst önska dem lycka, glädje och skratt.
 
3. Lagen om karma eller orsak och verkan
Idag ska jag bevittna de val jag gör i varje ögonblick. Genom att bara iaktta dessa val, gör jag mig medveten om dem och uppmärksammar hur jag väljer. Jag ska inom mig veta att det bästa sättet att förbereda mig för vad som helst i framtiden, är att vara helt medveten i nuet.
När jag gör ett val, ska jag ställa mig själv två frågor. Vilka är konsekvenserna av det val jag gör? och Kommer det här valet att ge framgång och glädje för mig och även för dem som påverkas av det här valet?
Jag kommer sedan att be mitt hjärta om vägledning, och låta mig hjälpas av hjärtats meddelande om välbehag och obehag. Om valet ger en känsla av välbehag, ska jag fortsätta hängivet. Om valet ger en känsla av obehag, ska jag göra en paus och för mitt inre föreställa mig konsekvenserna av min handling. Den här vägledningen kommer att mig möjligheten att göra spontant rätta val för mig själv och dem i min närhet.
 
4. Lagen om minsta ansträngningen
Jag ska tillämpa principen att acceptera. Idag ska jag acceptera människor, situationer, omständigheter och händelser så som de dyker upp. Jag kommer att veta att detta ögonblick är som det ska vara, eftersom hela universum är som det ska vara. Jag ska inte kämpa emot hela universum genom att kämpa emot detta ögonblick. Min acceptans är total och fullständig. Jag accepterar saker som de är just nu, inte som jag önskar att de vore.
När jag har accepterat saker som de är, ska jag ta ansvar för min situation och för allt det som sker, som jag ser som problem. Jag vet att ta ansvar betyder att inte klandra någon eller något för min situation (och det inkluderar mig själv). Jag vet också att varje problem är en förklädd möjlighet, och min öppenhet för möjligheter ger mig chansen att ta ögonblicket och omforma det till något som är bättre.
Idag ska mitt medvetande vara förankrat i försvarsfrihet. Jag ska släppa behovet att försvara min synpunkt. Jag ska inte känna något behov att övertyga eller övertala andra att acceptera min synpunkt. Jag ska hålla mig öppen för alla synpunkter och inte vara blint fastlåst vid någon av dem.
 
5. Lagen om avsikt och önskan
Jag ska göra en lista över alla mina önskningar. Jag ska bära den listan med mig vart jag än går. Jag ska titta på min lista innan jag går i tystnad och meditation. Jag ska titta på den innan jag går och lägger mig på kvällen. Jag ska titta på den när jag vaknar på morgonen.
Jag ska släppa fri denna lista över mina önskningar och överlämna den i naturens sköte, och lita på att när saker inte tycks gå min väg finns det en anledning, och att den kosmiska planen har avsikter för mig som är mycket större än jag kunnat tänka mig.
Jag ska påminna mig själv om att iaktta medvetande om ögonblicket just nu i allt jag gör. Jag ska vägra att låta hinder förbruka och skingra min uppmärksamhets kraft från nuet. Jag ska acceptera det nuvarande som det är, och manifestera framtiden genom mina djupaste och länge närda avsikter och önskningar.
 
6. Lagen om oberoende
Idag ska jag ägna mig åt oberoende. Jag ska ge mig själv och min omgivning friheten att vara som de är. Jag ska inte principfast hävda min uppfattning om hur saker borde vara. Jag ska inte tvinga fram lösningar på problem och därigenom skapa nya problem. Jag ska delta i allting med ett oberoende sinne.
Idag ska jag räkna med osäkerheten som en väsentlig del i mina upplevelser. I min vilja att acceptera ovissheten kommer lösningar spontant att växa fram ur problem, ur förvirring, oordning och kaos. Ju mer ovissa saker tycks vara, desto mer säker kommer jag känna mig, eftersom ovissheten är min väg till frihet. Genom ovisshetens visdom kommer jag att finna min säkerhet.
Jag ska ta steget in i fältet för alla möjligheter och se fram emot den spänning som kan komma, när jag håller mig öppen för ett oändligt antal valmöjligheter. När jag tar steget in i fältet för alla möjligheter, kommer jag att uppleva allt det roliga, äventyret, magin och mystiken i livet.
 
7. Lagen om dharma eller livets syfte
Idag ska jag ge kärleksfull näring till den blivande gud eller gudinna som ligger djupt inne i min själ. Jag ska ge uppmärksamhet till den ande inom mig som ger liv åt både min kropp och mitt sinne. Jag ska uppväcka denna stillhet i mitt eget hjärta. Jag ska inom mig bära medvetandet om det tidlösa, eviga Varandet i mitt i upplevelsen av det tidsbundna.
Jag ska göra en lista på mina unika talanger. Sedan ska jag göra en lista på alla saker jag älskar att göra när jag uttrycker mina talanger. När jag uttrycker mina unika talanger och använder dem i mänsklighetens tjänst, förlorar jag begrepp om tiden och skapar överflöd i mitt, såväl som andras liv.
Jag ska fråga mig själv dagligen: Hur kan jag tjäna andra? och, Hur kan jag hjälpa till? Svaren på dessa frågor ger mig möjlighet att hjälpa och tjäna mina medmänniskor med kärlek.

Länge sedan jag skrev i min blogg,men nu känner jag att det behövs ett inlägg!

Vi har det fantastiskt här på Malta, och om jag ska rekommendera ett ställe att åka till så är det just hit! Vädret kunde ju varit bättre, men så är det ju faktiskt november.....och det är ca 20-22 grader,moln lite sol och lite blåsigt.....helt ok enligt mig.

I morgon och de kommande dagarna ska det bli lite mer sol så då kanske man kan ligga och sola lite :), men vi har det FANTASTISKT hur som helst.

Hotellet är jättebra men svindyrt men idag hittade vi ett spa som tar hälften av vad hotellet tar för sina behandlingar........så jag vet ju vad jag kommer att tillbringa den mesta tiden nu;).

Vi äter gott, satsar stenhårt på LCHF och det är inga som helst problem att hitta bra restauranger som fixar, men ikväll slog vi på stort och gick till restaurang Peperoncinio ( som jag hört talas om och också fått rekommenderat)........och HERREGUD,säger jag bara , service på HÖG nivå,mat som slog ALLT och vin som tog oss till "himlen". Priset var (enligt Malta) rätt högt ( enligt mig så var det billigt),vi drack fördrink,tog in två flaskor Chardonnay av finare årgång,åt spädgris ( Swempa åt rockfisch),supergod efterrätt med espressokaffe till och ALLT detta gick på ca 400 kr/person och det var bland det godaste jag ätit i mitt liv. Fantastiskt!!

Servicen var HÖG!

Kvällen slutade med skrattanfall och kiss i trosan ( nästan ;)) av allt skratt, Swempa och Perre tillsammans är helt oslagbara i att roa :)!

Nu ligger Swempa och läser Bingos bok,jag surfar lite på nätet men ska snart sova. I morgon blir det ytterligare en "fisk-som-äter-på-fötterna-behandling ( helt galet sjuk spa-behandling som var SÅÅÅ bra!),träning på löpbandet och Lchf-mat..........och lite vin på det samt Casino på kvällen ( håll tummen för att jag "vinner " lite stålars;))!!

Vi njuter/ J

Nu skulle man kunna tro att jag slutat blogga, men det har jag inte alls...............måste bara komma på något att skriva om ......med mitt "patetiska" liv händer det ju inte såååå mycket ;) Pillar mig mest i naveln, gnäller om min värk/yrsel och att ungarna och mannen är bortskämda och inte gör ett skit här hemma. Kan man ju tycka vad man vill om, dom har ju sin skola och sitt arbete.........men jag är inte en städerska/ kokerska/tvätterska.......ja ni hajar va?!!

Man kan ju tycka att dom borde ha vett att hjälpa till en aaaaaning, inte så mycket för min skull,utan mer för att det är så man gör i en normal familj. Alla hjälps åt........och den som "går hemma och pillar sig i naveln" gör MEST!

SÅ kan man tycka att det borde vara,och visst hjälper UNGARNA till om man TJATAR......men det är tråkigt att tjata.

Annars så har det inte hänt så mycket. Eller jo ........jag har "fixat" till mig lite i mitt ansikte. Fyllt lite linjer som var som "kratrar" och även gjort en liten fyllning i min överläpp. Inte mycket....bara en aning!

Vad ni tycker om DET skiter jag i, jag är 50 år om några månader och bestämmer själv!! Så, nu vet ni det också.

Som ni märker är jag inte på så där jättebra humör just nu, är lite lätt frustrerad över vissa saker, och ber att få återkomma med mer inlägg när jag känner mig på bättre humör!!

Tjing/ " Pilla-mig-i-naveln- Jeanette"!!

Tjingeling!

Smäller på med en bildkavalkad från Kreta. Vissa av dom ligger säkert ute på min Facebook, så dessa är mer för dom som inte har Fb........dessutom har JAG tappat kollen på vilka bilder som lagts ut, får skylla på min läckande lillhjärna ;)

Här kommer dom iaf:

Brunbränd,värkfri,ångesten under kontroll.......och LYCKLIG!

     Min fina, bästa man :)    

På vår balkong, en aning rufsig i håret;) Ser ni mina fiiiina skor, dom är supersköna.....och FINA,tycker jag :)

  Ett leende förlänger livet......och får frun att smälta ;)  Mannen gillar allt som är gammalt/retro. Den här stod parkerad utanför Sunvings hotell varje dag. Man undrar lite hur personen som körde den såg ut?:)   En god lunch på en av restaurangerna inne på Sunvings komplex. Lite lätt brända är vi allt........köpte en "fulkeps" för att slippa visa håret som var indränkt i solkräm!     En del av lunchen........och det supergoda rosévinet :)   Keps och krimskramsaffären!  Och så en skylt som är felstavad......hittar alltid sådana!    

På ett hamnfik i staden Sitia. Jag ser inte glad ut......fast det var jag!

Restauranger som skyltar sin mat med bilder ska man inte äta på,tycker jag. För turistigt........men skylten är fin och stolen är grekiskt vacker!

Hamninloppet i Sitia. Otroligt vacker stad!

Mannen, som är en ÄKTA Djurgårdare, föll för båten :)

  Promenadstråk. 

 På väg mot staden Sitia,över höga berg och djupa dalar.

 Håll i hatten!!

På vårt fantastiska hotellrum innan middag!

 Swempa lite lätt sönderbränd 2:a dagen.

Vi borde ju ha "vanan" inne att inte bränna oss, men så gjorde vi "misstaget" att få oss en saltskrubb på Spa 2:a dagens morgon.....för att sedan raskt kila ut i solen. Aj,aj,aj!!  

Nu ska ni inte stirra er blinda på mitt flottiga solhår, utan sänka blicken till det jag stoppar i munnen. Tadaaaa: Den FANTASTISKA chokladfondanten!! Av sju dagar så klämde jag i mig minst EN varje dag( och med minst en menar jag att det vissa dagar kunde bli två)!! Lycka och njutning!!

 Lite Greta Garbo-look!!

Havet och stranden nedanför vårt hotell. 

  SKÅL för sommaren, skål för resor!!

Just idag skiner faktiskt solen, så idag är en bra dag. Jag älskar Sverige och alla årstider........men mår som bäst när jag får vara i värmen. Tror på allvar att jag levt som nomad i mitt förra liv, jag skulle hur lätt som helst kunna sälja allt jag äger och bara flytta till ett annat land. Får jag bara vara med min familj så kan jag leva nomadliv......no problems!! 

Frid,ro och harmoni!  

Tjolahopp!

Kände att jag var "tvungen" att blogga lite så här på lördagskvällen.........har inget bättre för mig, ungarna är på sina rum och gör "sitt",mannen och stora sonen kollar på en dokumentär om World Trade Center! Och jag, vad gör JAG? JO, jag kollar RESOR.....så klart;).

Inte för att jag MÅSTE försvara vårt flängande runt om i världen, men det känns som om jag "trampar folk på tårna" med mina statusar på Facebook angående min /vår STORA vurm för just resor.

Jag VET att många av mina vänner har det knapert ekonomiskt. Jag VET hur det är att kämpa med taskig ekonomi och att man ibland inte kan råda över saker som sker som gör att man får det svårt att få ihop bitarna.

Jag och mannen har varit där, allt slogs omkull när jag blev sjuk och inte kunde/fick jobba. Vi hade rätt höga utgifter, banklån och krediter som alla andra, två svårt sjuka barn och så jag som inte längre kunde vara med och dra in de pengar vi behövde.

Vi fick göra radikala förändringar med det mesta,kan jag säga. Det var tufft, men vi hade en extrem tur att ha en bra bankkontakt som förstod och som hjälpte oss att lägga om lån etc. Jag lärde mig att handla billigt, vi fick sluta med alla nöjen,klädköp etc.

Som om inte det var nog så fick jag "slåss" mot min arbetsplats, sonen ( som då var i tonåren) började missbruka droger/alkohol, dottern var prematur och extremt infektionskänslig och sonen ( som föddes med diafragmabråck) hade magras var och varannan dag.

Med fasa tänker jag tillbaka på den tiden!!!! Men vi tog oss samman och började betala av alla skulder, vi försakade och Swempa gnetade på. Vi kämpade med sonens missbruk och jag kan säga att det var ett heltidsarbete. Att slåss mot Soc för att få dom att förtså att sonen behövde hjälp, att slåss mot SONEN för att få HONOM att inse att han var en hårsmån från döden.............allt detta var fruktansvärt, kan jag säga.

Jag vet inte hur många gånger jag hittade sonen i sitt rum på natten/morgonen fullkomligt nerdrogad. Jag vet inte hur många gånger jag fick ringa hem Swempa ( som mitt i allt detta skulle sköta ett jobb) och jag vet inte hur många gånger jag fick ringa polis/ambulans för att få in sonen till akuten.

Vid flera tillfällen var han i stort sett död så sjukhuset fick starta återupplivning. Sorgen, rädslan, argheten,hatet,KÄRLEKEN,bråken,självransakan, vädjandet om hjälp.......allt gick hand i hand!! Och mitt i allt detta så skulle vi klara av att ta hand om två små barn,försöka få pengar att räcka,söka hjälp för sonen,söka hjälp för mig och mina sjukdomar. Ett HELVETE, var det!!

Nu är inte det här blogginlägget menat som ett "tyck-synd-om-mig-inlägg"....inte alls! Det jag vill säga med detta inlägg är att det GÅR att få förändringar, det går att fixa till det mesta och det värsta man kan göra är att hamna i självömkan, att tycka att man är ett offer, att fastna i det förflutna och älta tills man spyr. Det är ingen idé att lägga sig ner och ge upp, framför allt inte om man satt barn till världen. Det är bara att kämpa, ta bort allt onödigt,flytta till billigare boende ( om man måste), sälja bilen.......man gör det man MÅSTE,helt enkelt ! Visst FÅR man bryta ihop,visst får man visa sin sårbarhet....det MÅSTE man göra annars går det inte, MEN det är inte bra att hamna i självömkan.

Nu har åren gått, sonen är drogfri sedan ett tag och bor nu hemma igen ( fast han VILL ha eget boende.....det vill vi nog OCKSÅ....så vi får hålla tummarna för att det löser sig snart), ekonomin har varit stabil sedan flera år mycket p.g.a att mannen har eget företag, jag har fått de utredningar jag behövt och mina diagnoser är satta. Att det inte går att göra så mycket åt dom är en sak jag fått lära mig att acceptera, det går att lära sig leva med smärta,fobi och panikångest. Det är inte LÄTT, men det GÅR.

Så, med allt detta i bagaget, tycker JAG att vi är VÄRDA att kunna resa, vi är värda att ha en stabil ekonomi, vi är VÄRDA allt gott som livet har att erbjuda.

Vi väljer fortfarande bort saker som andra tycker är kul, vi väljer bort att festa på krogen ( jag gör det totalt och mannen går ut ytterst sällan), vi har valt bort att skaffa hus etc och VÄLJER att spara pengar för att kunna resa.

Resandet för oss är en "lisa i själen", en ynnest att kunna göra och vi förvaltar våra minnen noga och med glädje.

Och vi VET att det, när som helst, kan hända saker i livet som gör att vi inte längre kan resa. Idag är det så här det ser ut, men i morgon kan livet vara totalt förändrat,

Carpe Diem!!